Uppe med tuppen
Och jag hatar det... promenaden hem var dock rätt uppfriskande.
Sitter och väntar på att Natalie ska komma och hämta mig, tryckt i mig lite frukost också, duktigt.
Gårdagen var.. knappt godkänd. Jag är alldeles för kär i kungsbacka, göteborg är... så tomt.
Var är alla bekanta ansikten liksom? Jo - hemma i kungsbacka! Jag vet att många hatar att se samma människor om och om igen ute på krogen, men det gör absolut inte jag. Jag älskar att träffa stammisarna, både de fulla och de glada ;). Man blir vänner på ett ytligt och helt kravlöst sätt, och sådana vänner är också värdefulla. En del i nätverket.
Åkte iaf hem med 2.17 pendeln, eller ja, hem och hem.
Och där har vi ett stort frågetecken.. kanske dags att börja bromsa igen?
Jag har hela tiden känt att jag har velat satsa, men nu vet jag verkligen inte.
Jag är inte en sådan som är tillsammans med någon för sakens skull, utan för att jag vill och för att det känns rätt.
Och jag vill, och det känns rätt. Men är det det? Har jag blivit en av de som tittar men inte ser, blundar för sanningen och intalar sig att allt är bra? Kanske..
Jag vet att jag vill vara med någon som tycker om mig för den jag är och accepterar hur jag är. Som har tid för mig, och som vill vara med mig. Någon som går att prata med, som inte försöker ändra på mig, eller tänka åt mig. För är det något jag kan så är det att tänka själv.
Låt mig tänka själv.
Jag bryr mig inte om vad alla andra tycker, det är bara vi som räknas.
S
